|
Jag saknar dig. Rätt jobbigt mycket. Vet ni vad? Jag och Michelle, vi är sånna där bästa kompisar, som inte går att beskriva.
Jag känner ingen annan som har en vän på det sättet som jag har.
Alla säger att en vän ska vara omtänksam, snäll, pålitlig, rolig och allt sånt där. Alla säger att en syster ska vara omtänksam, snäll, pålitlig, rolig och ha samma gener. Alla säger att en bäta vän ska uppfylla alla dom kraven.
Michelle är min bästa kompis, min syster, min trygghet och mitt hopp. När jag tappar bort mig själv -då har jag henne.
När jag är glad -då har jag henne. När hon behöver -så är jag här. När hon vill -så är jag här och hoppar hon så hoppar jag. Ramlar hon på spårvagnen ja då slänger jag mig fan efter henne.
Michelle och jag, vi träffas nästan aldrig. Inte längre, men när vi väl träffas, så märks det inte av. Inte alls. När vi var små så var vi med varandra varje dag. Vi bråkade och älskade varandra som systrar. Vi växte upp som systrar. Vi växte upp i en liten familj tillsammans. Vi dansade barnbalett tillsammans; i våra små dansdräkter. Vi berättade hemlisar för varandra, vissa av dom kommer jag till och med ihåg. Ju äldre vi blev, ju mer komplicerade problem uppstod men fortfarande, så ställer vi alltid upp för varandra.
Vi har fått ta varandras skit så många gånger. Jag vet inte hur många bråk hon har backat upp mig i. Och jag vet inte hur många bråk jag har backat upp henne i. Och jag har aldrig backat tillbaka en ända gång. Jag hade tagit all skit i världen för Michelle.
En bra beskrivning är att Michelle känner mig bättre än vad jag själv gör. Och det säger jag utan tvekan. Vi är helt olika. Medans Michelle var galen i Per Gessle, var jag galen i Olsentvillingarna och Hilton. När michelle redan hade pussat en kille för första gången då lekte jag fortfarande med barbie. Men trotts alla olikheter, så förstår vi varandra så onaturligt bra ändå.
Michelle var den första människan jag älskade förutom mina föräldrar. Jag älskar henne så mycket och det kommer jag alltid att göra.

|